CONFUSIONS AND ILLUSIONS BREAKING AT MY FINGERTIPS MAKING ME CRASH AND BURN BENEATH YOUR WORDS.
Älskar alla dessa definitoner som hoppar på mig då och då och gör mig illamående.
Såhär är läget. När situationen lindas runt ett lillfinger så blir jag helt uppsnurrad i det hela och förtvivlat irriterad, konfunderad och främst oförstående för jag så gärna vill förstå varför jag är irriterad, uppsnurrad och konfunderad.
Om jag uppå det blir ombedd att inte försöka förstå så ökar det min förtvivlan och viljan att låta fingrarna rassla över tangentbordet ännu större. Och så används slutligen det här uppsnurrade fingret som den där pappersstruten som är pinnen i en sockervadd och den lindas in i sockervadd, utan att vara det minsta söt eller god. Det enda som är en likhet egentligen är hur all energi och förvirring förhöjs till det oändliga, pågrund av sockerhögheten och jag sprängs typ innifrån. Det funkar sådär. Så förlåt för att fingrarna springer, men ibland så ger du mig inget val.
Såhär är läget. När situationen lindas runt ett lillfinger så blir jag helt uppsnurrad i det hela och förtvivlat irriterad, konfunderad och främst oförstående för jag så gärna vill förstå varför jag är irriterad, uppsnurrad och konfunderad.
Om jag uppå det blir ombedd att inte försöka förstå så ökar det min förtvivlan och viljan att låta fingrarna rassla över tangentbordet ännu större. Och så används slutligen det här uppsnurrade fingret som den där pappersstruten som är pinnen i en sockervadd och den lindas in i sockervadd, utan att vara det minsta söt eller god. Det enda som är en likhet egentligen är hur all energi och förvirring förhöjs till det oändliga, pågrund av sockerhögheten och jag sprängs typ innifrån. Det funkar sådär. Så förlåt för att fingrarna springer, men ibland så ger du mig inget val.
ALL OF THESE ENDLESS CUPS OF COFFEE. KAND OF WORTH IT.
Ett axplock av mina fikabilder från årets första sju veckor. Vill inte ens överväga att tänka på hur mycket pengar jag hällt i mig.
SOMETHING ABOUT THAT FEELING OF BEING OUNCHED IN THE STOMACH AND ACCEPTING IT.
Jag har aldrig frågat vad du tänker på när du sitter sådär, bortvänd och frånvarande. Och du har aldrig berättat något. Denna ömsesidiga tystnad är en slags överrenskommelse som jag bora motvilligt är en del i, för stundtals känns det som om jag förlorar dig. Du sitter där, två tre korta meter framför mig, men det är som om du för länge sedan har lämnat mig, som om du lyssnade till en annan och mäktigare kapten, som om ditt skepp redan har fört dig till ett större hav än jag kan nå med min lilla båt.
Var är du nu?
Kan vara något av det mest hjärtkramande.
TO ME, YOU ARE RATHER GREAT DUDE. YEAH, CAUSE' INSIDE EVERY WHITE CHICK THERE'S A BLACK BOY.
Blickar över koppar med ryggen mot. Höjda ögonbryn och sneglanden. Nicka med hakan i handen och sedan bara inse storheten. Storheten som man inser har uppstått under alla dessa fikor. Alla dessa timmar av konstant häng.
Kommunikationen tar nya medel och vi behöver inte längre rösten. Vi är ett steg närmare en punkt, utan att egentligen ha diskuterat den, det bara finns där nu.
Glittrande ögon och ansiktsuttryck som för andra bara är ryckningar i ansiktmuskler kanske, blir för oss ett nytt språk, ännu ett språk att häpnas av.
Stirriga ögon och komplett förvirring. Ett leende darrar på dina läppar och även när du tvekar så glittrar det ur själens speglar. Jag älskar att se dig så lycklig. Du har det uttjatade det. Det är inte bara vi som ser ditt vackra, utan det lyser och är oundvikligt. Du vet vad jag tycker och tänker, för jag är så jäkla bra med ord i sms under bussresor hem med stelfrusna tår. Ego är helt befogat. De häller en skopa skimmer över dig och du fångar allt utan några problem och strålar sedan obehindrat. Så bländande.
Med detta varvas bakåtkastade huvuden och skrattanfall om vart annat. Jag delar mig med dig och du gör det samma. Låter det bara vara och orkar inte låtsas, varför avsäga sig sanning? Horoskopläsande och identifierande. Lite plugg och diskussioner om förgånget och förfallet. Internskämt som inte är skämt utan bara en min eller ännu en blick. Att ligga på rygg i en träningslokal och inse att hela rummet är del av någon slags gruppförlossning samtidigt som det klickar med någon annans bästa vän. Bitar faller på plats. Det här är något som får mig att må bra.
Riktigt jävla bra.
Stirriga ögon och komplett förvirring. Ett leende darrar på dina läppar och även när du tvekar så glittrar det ur själens speglar. Jag älskar att se dig så lycklig. Du har det uttjatade det. Det är inte bara vi som ser ditt vackra, utan det lyser och är oundvikligt. Du vet vad jag tycker och tänker, för jag är så jäkla bra med ord i sms under bussresor hem med stelfrusna tår. Ego är helt befogat. De häller en skopa skimmer över dig och du fångar allt utan några problem och strålar sedan obehindrat. Så bländande.
Med detta varvas bakåtkastade huvuden och skrattanfall om vart annat. Jag delar mig med dig och du gör det samma. Låter det bara vara och orkar inte låtsas, varför avsäga sig sanning? Horoskopläsande och identifierande. Lite plugg och diskussioner om förgånget och förfallet. Internskämt som inte är skämt utan bara en min eller ännu en blick. Att ligga på rygg i en träningslokal och inse att hela rummet är del av någon slags gruppförlossning samtidigt som det klickar med någon annans bästa vän. Bitar faller på plats. Det här är något som får mig att må bra.
Riktigt jävla bra.
SUNDAYS, YOU ARE NOT LONG WNOUGH THOUGH.
En omsskännelig doft av öl susar runt huvudet, en försenad bieffekt av det tidigare bastubadet, då det luktade nybakat. Söndagar är inte så dåliga ändå, inte med rätt sällskap.
THINGS THAT GIVES ME COMFORT AND SMILES WHEN I FEEL AS LONELY AS EVER.
Tumblr, Harry Potter-quotes, tecknade klassiker som Alice i Underlandet och Peter Pan och Bon Iver i alla dess former. Måste nästan till Way Out West och uppleva detta mästerverk live. På riktigt liksom.
CHANGING TIMES, HERE WE GO AGAIN.
Sommaren vänds ut och in i efterhand på en kväll och lämnar mig skakad och skärrad. Men helt utan ilska ändå. Sommar är sommar och ett halvår har passerat. Kanske var det något jag behövde veta för att kunna öppna mitt hjärta på riktigt igen. Inte föralltid reservera en plats för den där "om". Skrubbsår på knäna och tankfull på djupet.
I en soffa i ett hus i staden jag hyser en hatande kärlek till. Kramande handtag och viljan att fortsätta. Inte släppa för att visa att det är viktigare. Porslinstronen, men vi släpper inte taget. T'et kallnar och jag sitter kvar. Lyssnar och töms på känslor. Andas in av minnet med doften av salta tårar på ömma kinder och andas ut känlsan. Men det går inte att förneka en sån förklaring. Det är ingenting som kan imiteras. Äkta, men ändå så svårt.
Men what's done is done och vi lever. Tiohundratusen kilo stenar lämnas i soffan och livet går vidare.
Handen på hjärtat. Jag klarar nog det här.
Jag måste bara få smälta och processa.
Handen på hjärtat.
Det är inte krossat, mitt lilla hjärta, bara omskakat och kantstött. Men bultande och intakt.
Handen på hjärtat.
Handen på hjärtat.
Handen på hjärtat.
Poor litte girl fell down the hole. Bumped her heart and bruised her soul.
