NEJ.
Blunda blunda blunda blunda, låtsas att vi inte lever på riktigt och blunda. Jag vill inte vara medvetande längre.
VARFÖR SÅ DRAMATISK OCH TRAGISK?!
Orkar inte sitta och vänta mig blind. Grönt får vara grönt och jag vill inte ligga sömnlös igen. Inte igen. Men ändå vet jag att det är så det kommer vara. Går det under försvinner jag.
ATT LÄSA EN BOK SOM SLÅR EN I MAGEN.
Köpte en bok om mitt stjärntecken idag. Tvillingen hit och Tvillingen dit. Visst, det är förhållandevis lite som stämmer, men det som stämmer slår mig så jävla hårt.
Bra egenskaper: Social, flexibel framåt och med höga ambitioner.
Dåliga egenskaper: Lat, envis, byter samtalsämne hela tiden. Har även dubbelnatur.
"En Tvilling blir aldrig vuxen, hon är ett vårtecken och evigt ungdomlig och entusiastisk."
DET HÄR.
Japp, jag lyssnar på Petra Marklund, diskuterar livet och lagar mat i långkjol och tisha en söndag. Det är så tillvaron ser ut ganska ofta nuförtiden.
ATT VÄNTA HADE FÖRSTÖRT MIN SJÄLVBILD
Vi sitter och pratar i tredje hand om livet, mår bra. Skriker med arbetskollegor och känner andetagen pumpa i fingrarna. Allt för att inte känna att tillvaron sätts på paus utan din/er närvaro. Nostalgimusik, snabbmöte, för att ge upp kvällen och gå hem. Mysa runt i en lånad onepiece och nytvättat hår. Äta godis och fundera över uttrar. Vakna med de dära du-duschade-innan-du-somnade-med-blött-oborstat-hår-lockarna. Äta glassochkolasås--frukost med gott kaffe och grapefruktjuice för att sedan lämna och julhandla lite åt moder.
Det hade ju inte varit helt fel att pausa livet där någonstans runt 11.11.
JAG SPRINGER SPRINGER SPRINGER OCH LÅTSAS ATT DET INTE FINNS NÅGOT ATT STANNA FÖR
Det är fel sorts åska, inte den som lugnar mig. Istället en som låter en orkan växa och skaka allt.
Längtan till all sorts framtid är så stor. Bort bort bort. Jag vill till en tid efter detta. Inte nu.
SITTER STILLA. HELT STILLA.
Klockan är halv elva och jag vet att jag måste sluta.
Det fullständigt ohälsosamma i min envishet.
Jag måste stänga av. Slappna av. Kanske sova.
Skivad citrus, lime eller citron, i varmt vatten iklädd långkjol och tisha. Så vill jag leva. Inte lämna. Stanna här för alltid. I en trygg soffa.
MINA LÄRARE SER MIG SOM EN IMPULSIV UNG DAM OCH JAG HOPPAR AV MITT FAVORITÄMNE
Jag tackar och bockar för den där fantastiska egenskapen att kunna stänga av mitt egna känslosinne ibland. Så jag kan fokusera på att närvara, planera lyxmiddagar och dricka mängder med hemmagjort citron T. Ignorera vissa faktum, inte låta mig själv tänka och tro på sånt som man hör, för i slutändan gör det oftast alldeles för ont. Kanske. Inte för jag kan veta säkert, eftersom jag aldrig släpper mina tankar tillräckligt fria för att kunna jaga ifatt svaret.
Jag drömmer mardrömmar vareviga natt och vaknar varannan timme utan hjärtslag med andan i halsen och kallsvettskänsla längs ryggraden. Men det enda jag förmår mig att göra är att blunda vidare och hoppas på ett dygn utan dimma.
Solen sken idag och jag hade ett par trasiga solglasögon vilandes på näsryggen.
DE EXCEPTIONELLA SAKERNA SOM MAN MÅSTE TA VARA PÅ I LIVET
T-drickande, mango, femtioårskrisplaner.
Faktumet att jag får sova bland vita lakan och den där doften på mina kuddar som jag inte kan få nog av.
Ibland så förstår jag inte att jag hinner med.
Spontant tänker jag; Livet.
Spontant tänker jag; Livet.
SMUTSIGA FÖNSTER DÄR JAG HADE EN HAND.
Gator och torg, noga med nycklar och jargong.
Tappar mig själv stundom nu och då. Hittar mig alltid en bit bakom, hinner inte riktigt med. Men jag kan inte lära mig, vill inte vänja mig och vill inte vara den. Vill inte vara den som sitter med kliande fingrar en torsdag och undrar vad som egentligen händer. Vad som har hänt. Så jag låter fingrarna springa över andra tangentbord när jag vet att det inte alls är vad de saknar egentligen.
Behöver en annan rytm nära och landa. Låta mig själv hinna ifatt. Men nä, istället springer jag snabbare och snabbare och försvinner in i en oklarhet.
Och jag känner en konstant ilska gro inom mig när jag tvingas erkänna någon existens vars närvaro jag aldrig vill kännas vid. Det här med att vara arton år och inte vara tillfreds med tillvaron.
Hur var det. Underbar ibland och bara så där otroligt unik. Tror jag förlorade det någonstans på vägen och kanske allt annat som hörde därtill.
Hur var det. Underbar ibland och bara så där otroligt unik. Tror jag förlorade det någonstans på vägen och kanske allt annat som hörde därtill.
