All cred i världen till Lisa som fyller år idag för bilden i header, kände det var dags för en refresh på många håll och om någon sitter och smygfotar på finaste Crepp i kvällssolen så får man bannemig passa på. Livet leker ganska så bra trots NP i vart eviga ämne och den konstanta känslan av att inte riktigt ha kontroll. Men sommarjobbet är fixat efter ett mindre sammanbrott och tröst av finaste, Maxi here I come. Jag sover för lite om nätterna och vill egentligen bara sitta på Muren med utsikt över Visby, staden jag älskar att hata och hatar att älska samtidigt som jag borde plugga körkort i den ganska sent komna vårsolen och samla fräknar.
Verkligheten hej, nu tar vi och lever fullt ut va?

Jag bara insåg att jag stöter bort allt som jag bryr mig om och är rädd för bara för att få veta om det kommer finnas kvar i stuländan ändå, men när det inte gör det så känner jag mig övergiven, trots att det var mitt val från början. Åh, fuck it.

Vet inte om jag borde skämmas lite. För att jag småler och tittar under obefintlig lugg. Skrattar trötthetsskratt med extrem innerlighet, som faktiskt är äkta. Det är bara trötthetstonen som tar över lite extra och får mig att låta som en hes hyena i målbrottet. Jag vill gå barbent och ha bruna ben, men det funkar ju inte om man spenderar dagarna i ett regnigt Stockholm. I ett regnigt vadsomhelst för att vara precis. Går omkring och luktar choklad och är jävligt nöjd över det.

Ta min ungdom, jag vill inte ha den.

Det är nästan fantastiskt hur mycket man kan uttrycka med ett skratt som kastas rakt i ansiktet.

Jag hatar att jag tänker på oss när filmhistoriens kändaste kärlekshistoria visas, men det är ju därifrån du har fått orden.

Jag ville bränna upp fotografiet men var rädd för att allt annat runt om kring skulle ta eld och att mina fingrar skulle svartna. Memorylane behöver finnas för att vi ska minnas vad vi en gång trodde var sant och riktigt innan allt blåstes bort med en vind och lämnade och tomhänta. Ämnade att bygga upp något nytt, förmögna att förebygga det oförklarliga och kanske leva lyckliga i resten av våra liv. 

Mitt rum är näst intill vackert och ljust en måndag halv sju och jag bokar upp det ena efter det andra och leker superwoman eftersom jag på ett höger eller vänster får det att gå ihop. Även om jag kanske önskar att jag hann träffa fler av dem som jag vill ge min tid och som jag vill ska förgylla min vardag så får jag finna mig i att dygnet endast har 24 timmar och det inte är något jag kan påverka med ren och skär viljestyrka. 
Istället så prioriterar jag det som jag vet får mig att le och må bra. Som att sitta och spika i plåtburkar och jaga kyrkmacker i mörka rum samtidigt som livets mittpunkter diskuteras sittandes på sängkanter. Och det är ju för himla underbart att vi faktiskt alltid kommer fram till något, som åtmintone är tillräckligt bra för att kunna släppa det för stunden. En mening som inte är allt för överlagd kan stilla sinnet för en natt och ge oss en någorlunda fridfull sömn.

Jag vill hinna skriva och vara Lia, men det hinns väl inte riktigt med just nu. För i dagarna är livet ifatt mig och födelsedagar varvas med riskettor och körkortsteori plus lektion och arbetsintervju med mera.

Det är ju inte alltid alldeles för lätt att leva sådära lagom som svenskar uttrycker det. Det är inte så lätt när man för jämnan ska vara så satans intensiv i sitt leverne och när kylan biter tag i själen i väntan på bussen.