NÄR ALLT BARA KÄNNS SÅ DÄR UNDERBART EUFORISKT ATT LIVET ÄR LYCKLIGT
Du sa det så bra, att det strålar ur mina ögon när alla är samlade, att man riktigt kan se hur jag njuter av gemenskapen och umgänget. Båda med och utan dimma. Och det är så sant. Jag älskar det. Att stå på ett podium och se ut över MINA vänner. Mina. Veta att det här är vårt. Och det känns så jävla bra. Så sjuhelvetesjävla bra.
När jag vaknar har jag ett sms i min inkorg. Om att jag äntligen ser glad och lycklig ut igen. Och det känns så enormt äkta och sant. Regnet faller formar mitt hår i saltvattenlockar. Jag prioriterar det och dem jag vill prioritera. Finaste fyller snart år och jag vet vad hon ska få, min sandpåse är äntligen hemma, Hasse tror att jag flyttat in på deltid och dukar middag till mig, syster är allmänt vacker och underbar, idag ska jag leva på kakor och kaffe, imorgon är det måndag, men jag får hälsa på mina mänskor och det gör mig så fantastiskt lycklig att veta att det finns en famn för mig.
MÅNDAGSTANKAR OCH KNÄCKEBRÖDSSMULOR SAMLAR SIG I MIN SÄNG OCH JAG BARA ANDAS.
Lyssnar på spanska toner om regn och skratt och en vilja att stanna kvar. Känner smulorna mot benen, de som inte vill försvinna hur mycket jag en försöker. Lycka över kärleksfullt jobb och fantastiska påsklovsplaner. Lever i framtiden. Drömmer om fredag och ledighet redan en måndag, vad hände med att ta vara på livet?
Nykänd smärta ger insikt och större rädsla, men samtidigt så är det omöjligt att vara utan. Rädslan. Sårbarheten. Helvete. Svordomarna flödar, men vad kan vi göra egentligen. Ibland är de bara så fina ändå.
Jag är inte musikalisk men jag har ett öga och en känsla för det där med ord.
Puss.
TONÅRSTANKAR LÅSER FAST MIG I NÅGOT JAG INTE VILL VARA
Hej. Jag vill ha snyggdagar med Amandus i nyfunnen vänskaps anda. Jag vill att allt är som för en månad sedan. Men istället så får jag inre sammanbrott av ilska på nära i bibliotek och kan inte säga det högt för det är inte deras fel. Istället kastar jag ur mig ångest vid köksbord och halvnaken från mitt eget sovrumsgolv. Ytligheten i mig slår till alltför ofta nuförtiden och ingenting från nyckelbenen och upp är som det ska och gör mig så enormt obekväm att jag inte klarar av att möta din blick helt stolt och ärlig som jag vill en vardag. För hur många glimtar av nonchalans och carelessness som ni kan se i mina ögon som tydligen ska göra dem speciella så sitter jag ändå här en onsdag och bryr mig så mycket att det är plågsamt.
FÖR JAG ÄR SÅ CASUAL ATT DET NÄSTAN GÖR ONT I MIG.
Med fransk-manikyrerade naglar i silverskimmer och randiga lakan i min säng så känner jag någon slags bekvämlighet. Saknar en ung man i Paris som ändå finns med mig tack vare den nya tekniken. Delar en personlig novell som han ger mig respons på, samt hyllar och får mig att verkligen känna mig duktig. Betraktar bilder av överdriven attraktivitet och frågar mig frågorna om och om igen. Känner hur det faktiskt finns ett svar, bara att jag inte riktigt vågar lyfta blicken så högt, för det vore att släppa kontrollen över vart jag sätter fötterna. Så får jag ett fint godnatt och lyfter blicken bara lite högre iallafall. Inte tillräckligt högt, men lite. Allt detta förfinar min måndagskväll och återigen så ligger böckerna oöppnade och bortglömda på golvet. Men det är helt okej.
SJUKANMÄLD OCH SPLITTRAD SOM ALLTID.
För ibland så är det inte värt att lämna sin sovplats för lite Fysik och Engelska. Ibland är det bara inte det. Men vad fan håller vi på med? Och hur i helvete kommer det att sluta?
Men frågorna får inga svar, varken nykter eller fullt, eller med stora T-koppar och 19 tända ljus i ensamhet på ett tonårsrum med aska och rök och glöd i ögonen.
Jag jobbade idag med en blåmärkt bula på nästippens högra sida och ett rödsprängt vänsteröga. Så skev, så skev. Och jävligt alternativ.
TRAPPSTEG OCH HÄNDER SOM VILL VETA ATT DE KOMMER FINNA VARANDRAS I MÖRKRET.
Vi kommer ingen vart men vi rotar oss istället hårdare och hårdare fast där vi står. Ovissheten lär väl döda oss på något vis i slutändan. Men vi kan inte vara ingenting, kaoset är oundvikligt, citatet "color my life with the chaos of trouble" är definitionen av mitt liv, jag borde byta namn till Summer Finn, mänskor som luktar gott blir direkt ännu en aning mer attraktiva, vi kommer aldrig komma fram till rätt svar, jag är bra på metaforer, kullerstenar är kalla, men det är det värt för att titta på stjärnorna, och tillsist, vi kommer förmodligen förstöra, förgöra, förinta och bryta ner varandra successivt och totalt, men det är ju kanske värt det.
Det här helvetet med att vara ung, naiv och motvilligt fallande. Det går ju inte att landa oskadd.
KOMIKEN I ATT VI ALLTID KAN SE VAD ANDRA GÖR.
Ett litet sting av dåligt samvete skjuter genom kroppen när jag vet att någon lyssnar på Skinny Love. För det är ju en kärlek som aldrig blev och aldrig var menad. Insikten om det viktiga av konversation och sapiosexualitet tog över och har så mycket större del än stå på tå och busiga leenden.
FÖR DET ÄR SÅ TRAGISKT NÄR DE TYSTAS FRÅN BARNSBEN.
Lyssnar på mamma som berättar om 6-åriga kusinens upplevelser från förskolan.
"Jag får ju lära mig att sitta och vara tyst!"
I chockat tillstånd. Och det får hon höra hela livet. Feministen i mig skriker och jag vill bara sätta mig framför henne och se henne i ögonen. Säga; var aldrig tyst, låt dig aldrig bedövas, berövas din talan. För du är viktig, och din röst har en betydelse. Sluta aldrig säga vad som är av mening för dig.
FÖR DET ÄR SÅ MÄNSKLIGT ATT LEVA.
Ville bara avsluta med karibiskt T och en gino ur en hjärtanformad skål. Kan jag bara få landa i nuet för en stund och inte konstant vara påväg med blickarna tiotusentalsmeter framåt i veckan.
Dubbelmoral säger vi. Ja, för jag planerar in en vecka i framtisden konstant och är aldrig helt hundra här och nu. Men på frågan om vad jag gör efter studenten står jag svarslös. Så om jag varken lever i nuet eller i framtiden, vart befinner jag mig då?
