Och vi kollar lägenheter och letar mer jobb så vi kan ta oss vidare ta oss till något nytt, ett trappsteg upp, även om vi kanske blir kvar ett tag till ändå. Om vi bara får göra det någon annanstans än i våra föräldrars hem med egenfyllda kylskåp och ansvar så ska det nog gå.

Mitt i allt så slås jag av dramatisk text som så många gånger förr och tvingas att stanna upp i mitt konstanta springande. 

 

That day

I just died a little 

when you were

in the middle

of your sentence

and I knew 

were it was going

and I didn't want 

to hear the rest

Det är fortfarande för mycket osagt och ogjort och det kommer alltid att vara så om vi inte sväljer stoltheten och släpper alla masker.
Smärta och ångest ger skeva fyllor och saknade minnen som försvinner. Och att det aldrig finns någon klarhet kommer att äta upp mig och det känns så fruktansvärt orealistiskt att behöva leva med så mycket som är ett inget. Allt som är ett kanske eller ett skulle kunna vara. Men ett ingenting håller mig fast och upprör gång på gång och en vacker dag ska allt sluta. Måste allt sluta.
Det är dags för det att sluta vara tyst.
Alla ord som ska sägas och lyssnas på. Tankar som ska yttras och känslor som ska kännas. Men så blir det ju aldrig. Det är ord som aldrig vidrör stämband och trumhinnor, tankar som aldrig lämnar läppar och känslor som aldrig släpps ut.

Och jag drömde om andetag i nacken och varma fötter mot mina och jag har aldrig vaknat så kall.

Jag är dålig på att öppna saker.

tuggummipaket

askar

fickspeglar

burkar

lådor

dörrar 

plastförpackningar

hjärtan.

Mitt eget och andras.

 

Jag är bara bra på att stänga.