Varma sommarkvällar som bara stormar förbi
Augusti står näst alldeles för snart och jag undrar
Vad i helvete ska det bli av mig?
Om två månader eller så kommer jag se tillbaka
Tänka; vad fan höll jag på med?
Varför inte bara ta en sak åt gången och faktiskt hänge mig åt det
Inte vara så impulsiv och frisläppt alltid kanske

Men vi lever väl.
Vi lever de där sena kvällarna
Likaså lever vi fullt ut när vi köper Run DMC och charmar kassörerna
Och när vi tror att vi står hemma i våra sovrum
När vi i själva verket står mitt i butiker och klär av oss
Som sagt, vi bör kanske inte alltid vara fullt så frisläppta
Vi lever ni vi diskuterar våra föräldrars relationer och äter sushi
Och när vi sitter och dricker öl på bänkar och diskuterar
Allt från ätstörningar till självmord
När vi delar på en flaska rödvin på en balkong och klädpanikar
Eller möts upp efter och bara konstaterar att vi är som vi är

För vi lever och det är så jävla underbart

Nu ska jag leva i min nya soffa med T och tända ljus i regnsmattret, bara för att det är så jävla vackert i sig.

För ibland så är det bara så att när övertygelsen finns med i konstaterandet så känner jag inget behov av att ifrågasätta eller säga emot. Jag bara lyssnar, läser och tar in, försöker förstå, men accepterar, att såhär ligger det kanske till och lär mig. Ställer mig utanför mitt eget kaos och min egoism.

Äldre vänner som känns som visa munkar som bara säger vad som är vad och det känns bara så rätt. Det är så det ska vara.

Även om jag inte är en frukostmänniska. Melon, kiwi och passionsfrukt är min vardagslyx och jag blir fattig på skor. Sedan när köper jag två par svarta klackar och bara spatserar omkring i alldeles så dära spontant i en svart klänning och känner mig sådär enormt flickig och liten som bara jag kan göra på 183 centimetrar.