SOMETHING ABOUT THAT FEELING OF BEING OUNCHED IN THE STOMACH AND ACCEPTING IT.



Jag har aldrig frågat vad du tänker på när du sitter sådär, bortvänd och frånvarande. Och du har aldrig berättat något. Denna ömsesidiga tystnad är en slags överrenskommelse som jag bora motvilligt är en del i, för stundtals känns det som om jag förlorar dig. Du sitter där, två tre korta meter framför mig, men det är som om du för länge sedan har lämnat mig, som om du lyssnade till en annan och mäktigare kapten, som om ditt skepp redan har fört dig till ett större hav än jag kan nå med min lilla båt.
Var är du nu?


Kan vara något av det mest hjärtkramande.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0