-
Självömkan tas till en ny nivå men det måste få göras så ibland. Varför aldrig intressant, varför aldrig påtänkt eller omtänkt? Varför tagen så för givet och lättvindigt bortflugen. Så många tomma ord och så lite förväntan. För det är så uppenbart tomma ord och det är så otroligt lättläst. Ingenting fästs vid dem, ingen inbillning om att det faktiskt går att tro dem. Inget att ta åt sig. Inget att ta till sig.
För det är tomma ord och meningar, som försvinner med soluppgången och den där dörren som stängs. Tomma ord och meningslösa meningar.
Ge mig något med substans, innebörd, ge mig något som faktiskt menas. Ge mig något som har tyngd och som jag inte kan skaka av mig för att jag tror det är för mitt eget bästa. Något som jag inte kan vifta bort som tomhet bara för att det inte ska få såra.
Ge mig något. Ge mig något som tar mig någonstans.

-