2012 blev året av väntan. Väntan på allt.
På att fylla arton och bli vuxen. På sommaren. På att mänskor skulle komma hem. På att börja sista året. En väntan på en insikt om vad som hände, en väntan på att det skulle ta slut. En konstant längtan till ledighet och fritid. En väntan på pengar. En väntan på sena klockslag och sms och meddelanden och samtal. En väntan på en student som fortfarande inte är här. En slags väntan på livet. Det där livet som vi insåg funnits där hela tiden.
Och det har hela tiden varit en väntan och längtan fylld med så mycket destruktivitet och dåliga beslut. Men också översvämmande av tankar, skratt, genuin tonårslycka, eufori, spontanitet, mat, bekräftelse och närvaro.
2012 blev året då jag väntade på allt. Men lärde mig göra det utan att stå stilla. Året då jag lärde mig leva.

Ta mig med storm nu, jag tänker flyga.