Helt plötsligt är vi där igen, eller iallafall jag. Kommer på mig själv med att fundera över varför du slutat svara lika ofta. Och jag intalar mig att det är okej att tänka så om vänner. om vi är vänner ens, för jag vet inte om någon av oss skulle kunna kalla det vanliga vänner. Näst intill konstant kroppskontakt onyktert och händer på höfter, midjor, ryggat. Kommentarer om ett intimt förflutet osv. Men vi är väl bekväma antar jag. Något annat går väl inte att säga. Men ändå. 
Och jag erkände senast att han faktiskt hade bränt mig. Förklarade att det är det enda ärr jag har. Och han kramade om mig och sa förlåt. Vad mer finns det att säga egentligen. Jag vill ha min vän och vara ett dreamteam ute. Och inne. För det är vi ändå.