Ibland känns det som att allt och alla försvinner. Bara glider längre och längre bort. 
En realitycheck senare och jag inser att det inte är sant. det är jag som vägrar stå stilla. Eller röra mig åt samma håll.

Men nu så springer jag. Har jag bestämt. Jag ska springa med.
Jag kommer nog aldrig falla känns det som. För jag kommer aldrig våga släppa in någon jag tycker mindre om än dem. Men jag släpper inte ens in någon tillräckligt för att ge dem chansen.

Men Frank är nya kärleken och det ska vara sommarliv och lycka från och med nu. Inget annat. Jag är inte värd mindre. Puss.