Jag har så många gånger skrivit om det jag trodde var kärlek. Hur svår den var, eftersom jag inte känner så mycket. Om hur mycket smärta det var för det mesta. Ångest till och med. Och bara så himla himla jobbigt.

Sen slutade det vara komplicerat. Kommunikationen slutade vara endast med promille, eller i hemlighet och med yttersta diskretion. 

Men allt det där bra är kvar. Är, inte var. 

Intensivhångel, fest, skulderbladskyssar och närhet. 

Mer av det bra. 

Och det slutade vara svårt och jobbigt att säga vad jag kände. Jag har gråtit mer inför honom än inför någon annan människa. Och inte för att jag är ledsnare, utan för att det helt plötsligt finns ett sätt att så känna ut känslorna som inte är förnekelse. 

Jag har inte svårt att älska. Jag hade bara inte försökt med rätt person.