Jag sitter alltid på golvet framför soffan på kvällarna numera. Har inte längre tid eller ro att lägga mig i soffan. Så jag sätter mig där, i änden där han har huvudet och knapprar på min dator. Knapprar och läser, klipper och klistrar. Men jag har strategiskt valt den här platsen. För varannan sekund mer eller mindre så är det fingrar som retas i nacken på det där sköna sättet. Fingrar som dras lite lätt genom håret. Och om jag sträcker huvudet lite bakåt så blir jag försiktigt klappad på kinderna och pussad i pannan. Omfamnad bakifrån. Och sen orkar jag knappra vidare i några minuter till och inte tänka på annat.
För det är de där små sakerna som hjälper när det är stora saker som känns. När det är långa dagar med för lite tid att andas. När det konstant kniper i magen och en inte får göra något åt det.
När en mamma gråter i telefon för att hon inte kunde vara en mamma när hon helt plötsligt blev en dotter. För att allt bara händer på en gång och hon är den enda som kan orka.
När det är stora saker som förändrar liv så är det de små sakerna som hjälper en stanna kvar.