Lova mig att aldrig ifrågasätta varför jag gråter. 

Eller att tycka det är jobbigt. 

Lova att aldrig somna arg. Väck mig hellre klockan tre på natten för att reda ut det. 

Och lova att inte bli sur när jag väcker dig vid samma tid. 

Lova mig att det alltid finns en plats för mig i ditt knä. En plats där jag får kura ihop mig till en boll och blir kliad i håret. 

Lova mig att du alltid kommer tycka att jag är fin naken. Även när jag inte känner det själv. 

Lova att du köper en plopp till mig när jag är sjuk. 

Dela dina pommes med mig när jag är full. 

Du behöver inte åka och köpa nattmat till mig när jag är för fulltrött för att orka själv, men jag älskar dig himla mycket för att du ändå gör det. 

Jag lovar att göra tillräckligt med kaffe varje morgon när jag går upp först så att det räcker till dig också. 

Lova att du aldrig sårar mig med flit. 

Jag lovar att alltid säga förlåt. 

Lova att du aldrig kommer hata mig, så lovar jag detsamma. 

 

Lova att pussa mig hejdå, även om jag har nymålat läppstift. 

 

Lova, lova, lova. 

Jag har så många gånger skrivit om det jag trodde var kärlek. Hur svår den var, eftersom jag inte känner så mycket. Om hur mycket smärta det var för det mesta. Ångest till och med. Och bara så himla himla jobbigt.

Sen slutade det vara komplicerat. Kommunikationen slutade vara endast med promille, eller i hemlighet och med yttersta diskretion. 

Men allt det där bra är kvar. Är, inte var. 

Intensivhångel, fest, skulderbladskyssar och närhet. 

Mer av det bra. 

Och det slutade vara svårt och jobbigt att säga vad jag kände. Jag har gråtit mer inför honom än inför någon annan människa. Och inte för att jag är ledsnare, utan för att det helt plötsligt finns ett sätt att så känna ut känslorna som inte är förnekelse. 

Jag har inte svårt att älska. Jag hade bara inte försökt med rätt person. 

 

 

Och härmed lovar jag att aldrig någonsin vara ledsen över ensamhet igen, för fyfan vad patetisk jag är. 

 

 

Och vi kollar lägenheter och letar mer jobb så vi kan ta oss vidare ta oss till något nytt, ett trappsteg upp, även om vi kanske blir kvar ett tag till ändå. Om vi bara får göra det någon annanstans än i våra föräldrars hem med egenfyllda kylskåp och ansvar så ska det nog gå.

Mitt i allt så slås jag av dramatisk text som så många gånger förr och tvingas att stanna upp i mitt konstanta springande. 

 

That day

I just died a little 

when you were

in the middle

of your sentence

and I knew 

were it was going

and I didn't want 

to hear the rest

Det är fortfarande för mycket osagt och ogjort och det kommer alltid att vara så om vi inte sväljer stoltheten och släpper alla masker.
Smärta och ångest ger skeva fyllor och saknade minnen som försvinner. Och att det aldrig finns någon klarhet kommer att äta upp mig och det känns så fruktansvärt orealistiskt att behöva leva med så mycket som är ett inget. Allt som är ett kanske eller ett skulle kunna vara. Men ett ingenting håller mig fast och upprör gång på gång och en vacker dag ska allt sluta. Måste allt sluta.
Det är dags för det att sluta vara tyst.
Alla ord som ska sägas och lyssnas på. Tankar som ska yttras och känslor som ska kännas. Men så blir det ju aldrig. Det är ord som aldrig vidrör stämband och trumhinnor, tankar som aldrig lämnar läppar och känslor som aldrig släpps ut.

Och jag drömde om andetag i nacken och varma fötter mot mina och jag har aldrig vaknat så kall.

Jag är dålig på att öppna saker.

tuggummipaket

askar

fickspeglar

burkar

lådor

dörrar 

plastförpackningar

hjärtan.

Mitt eget och andras.

 

Jag är bara bra på att stänga. 

Det här gillar jag:

Giraffer
Att åka bil
Svenska
Ord
Att dricka kaffe
Att dricka T
Vita möbler
Ljusa trägolv
Att prata om sånt där som jag brinner för
Promenader
Podscasts
Kandelabrar
Färgade antikljus
Att lära mig om sånt andra brinner för
Väldoftande värmeljus
Nybakade kakor
Att somna till filmer
Att diska för hand när någon sitter bredvid och berättar om sitt liv
När människor svarar direkt på meddelanden
Fingrar som dras genom mina trassliga lockar
Att vakna av kyssar i nacken, på skulderbladen, axlarna
Pyjamasbyxor
Andras tröjor
Vackra cyklar
Blomkrukor
Skokartonger
Tygpåsar
Att dela musik
Tavelramar
Att fuldansa till fantastiska låtar i en soffa med bättreänbäst
När man är så nära att man kan läsa tankar i blickar
Att dela hemligheter och tankar
Tuggummi
Sneakers
Att dricka vin på balkonger
Blickar som viskar om en åtrå efter kyssar
Färggranna fascinerande mönster
Krispiga lakan
Välorganiserade garderober
Hur personer öppnar dörrar till sina innersta
Frukostar med sällskap
Jordglober
Jeans
Att skicka meddelanden med kryptiska undertoner
Harry Potter-böckerna
Händer

Men mest av allt gillar jag att det finns tid.
Tid är en illusion men det är ändå det finaste man kan ge någon.

 

- Hej, mitt liv är ett helvete.
- (Och mitt är som en hurricane. Det känns som jag tappat rösten, modet, viljan, styrkar, självförtroendet, hälsan, självrespekten, stoltheten, ryggraden och hjärtat. Som om jag saknar kontroll över mina muskler, är oförmögen att hantera mina ansiktsuttryck. Det finns ingen rytm, ingen takt, ingen ton i mig. Det är en klippa utan styrka, ett berg utan skydd. Jag är vilse, utan riktning och ändå så vägrar jag att stanna upp och tänka efter. Ändå står jag här och hejar på kärlek, kärlek som jag inte vet något om, som är obekant för mig. Den har aldrig varit närvarande. Fast jag har ju förlagt hjärtat så det är kanske inte så konstig. Så ni har aldrig behövt heja på mig. -Hej, jag rasar men jag tar hand om dig ändå, om jag rasar under dig så kanske du faller mjukt på mina spillror. Jag fångar dig ändå, jag lovar. För jag fångar alltid fast jag inte vet vad det är jag håller i. Hur jag mår? Inte för att du frågat men det känns som något blivit kallt och som gensvar brann jag upp. Det känns som att jag brinner, försvinner. Men det är väl bara en sån där känsla hoppas jag. En såndär som går över. Men just nu så mår jag som om jag bar på en brinnande tomhet.) Okej, jag finns här, vad har hänt? 

- Allt.   

 

 

Tvingade mamma kapa mitt hår en timme innan jobb samtidigt som jag satt och såg på Håkan.

Det är galet att gåshuden alltid smyger sig på när minsta ton ur "Nu kan du få mig så lätt" spelas.
För den är sommaren för två år sedan, den hösten med för den delen. Den är min förra sommar, höst och vinter. Den är till och med en vår av studenttider för mig. Den är vad jag växer och hoppas i, lite grann i hemlighet. För orden träffar mig rakt i halsen, hjärtat och groparna vid nyckelbenen. 

Sommarhöstochtidigvinter

 

Jag bor i en etta, mindre än mitt sovrum hemma. Men det är helt klart fint. 
Jag kraschar, sprängs och brinner. Det är mindre fint. 

Vi har fortfarande inte träffats, men vår tid kommer. 
Vi återförenades i kubb och kommentarer och kärlek. 
Sambo städar efter hyresgäster, fina sambo.

Jag sitter i ett innerstadsfönster och känner tröttheten pulsen utifrån.

Hur det egentligen drar så enormt i mig, men jag låter bli. 

Inte ikväll, inte inatt. 
Säger jag till en sommar som snart är över och jag är inte redo. 

Ibland känns det som att allt och alla försvinner. Bara glider längre och längre bort. 
En realitycheck senare och jag inser att det inte är sant. det är jag som vägrar stå stilla. Eller röra mig åt samma håll.

Men nu så springer jag. Har jag bestämt. Jag ska springa med.
Jag kommer nog aldrig falla känns det som. För jag kommer aldrig våga släppa in någon jag tycker mindre om än dem. Men jag släpper inte ens in någon tillräckligt för att ge dem chansen.

Men Frank är nya kärleken och det ska vara sommarliv och lycka från och med nu. Inget annat. Jag är inte värd mindre. Puss. 

Helt plötsligt är vi där igen, eller iallafall jag. Kommer på mig själv med att fundera över varför du slutat svara lika ofta. Och jag intalar mig att det är okej att tänka så om vänner. om vi är vänner ens, för jag vet inte om någon av oss skulle kunna kalla det vanliga vänner. Näst intill konstant kroppskontakt onyktert och händer på höfter, midjor, ryggat. Kommentarer om ett intimt förflutet osv. Men vi är väl bekväma antar jag. Något annat går väl inte att säga. Men ändå. 
Och jag erkände senast att han faktiskt hade bränt mig. Förklarade att det är det enda ärr jag har. Och han kramade om mig och sa förlåt. Vad mer finns det att säga egentligen. Jag vill ha min vän och vara ett dreamteam ute. Och inne. För det är vi ändå. 

Satt och botade ångest och paranoia på en ny sängkant.
Det gick halvbra. 
För det är svineri och svek, men ändå. 
Det skulle vara så mycket lättare om diskreta händer på höfter inte kändes så tryggt.

Om inte kyssar på hustak och att fångas från trädhopp inte var så mycket.
Så mycket av det som jag tror att jag vill ha. 

För vem vill inte ha innerstadspromenader i soluppgången och trygghet. 

Vem vill inte?